Vic

Vilken underbar helg detta blev iaf!,åkte hem till mattmar i fredags där nästan hela familjen var samlad, vilken lycka! men att lämna alla idag gjorde mig tårögd.. lika jävla jobbigt varje gång att lämna alla :( HATAR att min familj inte bor här i jämtland, men ja i december blir de en lång tripp ner dit o myser med Fias nyfödda lilla bebis! som jag längtar! Annars var det ju dop i helgen, och det var så fruktansvärt fint så man blev ju rörd tamigfan! Så ja denna helg har verkligen varit upp och ner.. Hade deep talk med mamma, om hur dåligt allt bara är just nu.. Så less på all positivitet, orkar inte längre vara positiv nå mer.. Orkar inte spela denna roll något mer jag är så oerhört less att spela någon jag inte är bara för att bevisa att jag är så mycket starkare än vad jag egentligen är.. Jag inbillar mig att folk förväntar sig så jäkla mycket utav mig när faktum är att det är jag som förväntar mig för mycket utav mig själv.. Jag måste förstå att det är bara en månad sedan jag opererade mig jag måste förstå att jag inte kan vara världens lyckligaste just nu, jag har gått igenom något så fruktansvärt stort att det är okej att må skit! Men jag är less på dessa ständiga tårar less på att inte orka less på att känns mig så jävla vilsen, så ja jag måste bara få låta mig själv må så här ett tag tills jag orkar pallra mig upp från botten igen, det kommer ta tid o kraft men då får det göra de för jag har så mycket kvar att ge. Vilket jag förstått att människor inte förstår hos mig är att oavsett att min läkare sagt att jag förmodligen är tumör fri, så ser inte jag de.. jag har varit sjuk i över 5 år, detta blev mitt liv detta tog över mig totalt, så som jag har kämpat mig igenom de här varenda dag kan ingen någonsin förstå som inte varit med om liknande, så vad jag förstått efter ha pratat med folk som haft hjärntumör för över 10 år sedan och blev friskförklarad för många många år sedan, så än idag känner sig dessa fortfarande sjuka och jag vill inte säga att mitt liv kommer vara så om tio år, men jag kommer alltid ha denna ständiga oro att skiten ska komma tillbaka, det är en spärr som ej kan försvinna, så jag vill inte prata om hur frisk jag är nu eller vad stark jag är, för oavsett alla dessa fina komplimanger så är det absolut inget jag tar åt mig utav.. I min värld är jag fortfarande sjuk, detta blev min värld och jag är rädd att här kommer jag stanna ett tag. Så med tårar i mina ögon och ångest i min själ måste jag bara säga att låt mig sörja låt mig gråta och framför allt låt mig ta all tid i världen på mig att komma upp på fötterna igen, inget tjat eller positivt ivärlden från er kommer kunna hjälpa en trasig människa som jag! Jag vill även tillägga att jag älskar er alla, men detta är en resa jag endast kan fixa på egen hand, men med er bakom mig beredd på att fånga mig uppskattar jag något så jävla mycket! Jag älskar er alla något så mycket <3