Vic

Nu tänkte jag var lite djupare än jag varit på slutet, känner att jag behöver öppna upp mig en aning för min egen skull. Mina tankar kring livet har varit väldigt splittrade de har varit mycket sorgset och jag har varit en väldigt deprimerad männiksa som andra människor knappt orkat umgås med alla ggr, men jag har alltid haft dom där speciella som oavsett mitt mående har varit där för mig, hållt mitt huvud högt när jag bara velat gräva ned de i sanden. Dessa människor, alltså wow vilka fina människor de kan finnas på denna jord. Men som sagt i våras blev jag diagnotiserad med depression, något som jag länge vändt ryggen till, något som folk sagt till mig att jag är, men allt jag gjorde var att slå bort den tanken, inte fan va jag deprimerad intalade jag mig själv i 4 års tid. I Mars antar jag att jag inte orkade hålla denna fasad uppe längre, så när jag var i Umeå där dom ställde denna diagnos, det var där allt bara bröt samman, jag kunde ej bita mig i tungan nå mer. Den dagen insåg jag att min epilepsi som jag knaprat piller för i 4 år aldrig någonsin har varit epilepsi, allt handlade om ångest och depression, så för första gången erkännde jag för mig själv första gången var det jag som bad om hjälp, för jag insåg att jag orkar verkligen inte må så här något mera. Så det största steget för mig var att inse allt de här på egenhand, i flera års tid har folk varit på mig om att jag borde söka hjälp, att du Victoria du mår ju inte bra, men dom tankarna har varit så enkla för mig att bara vifta bort på 1 sek, jag antar att det spelar ingen roll hur andra människor ser dig, det viktigaste är nog hur du själv ser på dig själv. Så det största som hänt i mitt liv är att jag vill ha en förändring, jag vill faktiskt leva och jag vill leva och vara lycklig. Frågade du mig för ett halv års sen hur min framtid såg ut då skulle jag ha svarat att jag kommer bara leva tills jag är 27 år, eftersom tanken att leva så mycket längre än så var bara jobbig, livet var så besvärligt att jag inte ens kunde se mig själv leva tills 30 års åldern. Men idag har jag insett att jag med vill bli gammal o grå, men egentligen kvittar de om jag lever tills jag är 27 eller 87 bara jag är lycklig medans jag lever, för ja det förtjänar jag! Men här kommer det som varit de allra jobbigaste på slutet för mig, något som jag vet att många andra har samma prolem med, vilket jag tycker är sorgligt och oroväckande. I Mars fick jag träffa en psykolog uppe i Umeå som diagnotiserade mig med ångest och depression, så han ville att jag skulle träffa en psykolog här i Östersund då jag kom hem, eftersom min enda väg till ett fullt välmående är att träffa någon och prata ut om allt jag gått igenom genom åren, dom som följt mitt liv vet att det aldrig varit det enklaste. Men ja nu är de över två månader sedan jag var där, två månader som varit riktigt tunga men samtidigt inte alls så tunga då jag är stolt över mina förändringar i livet, ja i alla fall, två månader som jag bad på mina bara knän att jag behöver hjälp, en hjälp som bara läkare och psykiatrin kan hjälpa mig med. Här står jag nu två månader senare och jag har inte hört ETT ord ifrån psykiatrin, man känner sig utelämnad, bortglömd och framförallt värdelös. Är det så här psykisktdåliga människor ska behöva ha det? Ska vi glömmas bort i systemet, ska vi kännna att vi inte är värd någon hjälp? Jag vet att jag är bara en av väldigt väldigt många som sitter och väntar just på deras samtal.. Det är för i helvete inte okej, vad folk verkar glömma är att de är mer människor som dör i psykisk ohälsa än vad folk dör i cancer per år. Säger inte de något om vårat samhälle? Jag har haft båda två, men det jag tacklas med dagligen är psykisk ohälsa, cancern sorgligt nog känns i dag som det varit det lättaste den här resan.. Jag blir bara förbannad när jag läser om alla som tar sitt liv, för att dom inte fick den hjälp dom behövde, dom glömdes bort eller bara fick inte den hjälp dom behövde på grund av dåliga resurser, dåliga resurser är en stor anledning att människor som kan bli friska istället väljer att ta sitt liv, oftast i ung ålder. Psykisk ohälsa tas inte på allvar att jag blir bra nog jävligt förbannad. Speciellt när personen i fråga faktiskt har valt att - nu är jag less på att må dåligt, jag förtjänar med att vara lycklig. Men blir bara vänd ryggen. Vad är det för fel på det samhället vi lever i?? Ber man så desperat om hjälp, borde de inte vara självklart att ge den personen den? Jag klarar mig, jag har äntligen funnit träningen jag har underbara vänner o familj som alltid finns för mig, som hjälper mig upp när jag fallar, men det som faktiskt gör mig illamående och förbannad, är de människor som sitter ensamma i sina sorger, eller är allt för deprimerad att dom redan hunnit vända sina nära ryggen till på grund av depressionen. Alla kan ju räkna ut hur det kommer sluta för den människan. Nä usch fy och blä, blir så arg att det faktiskt går till så här. Skaffa fler resurser och satsa mer på psykiskt sjuka, de förtjänar all lycka så som vem annan som helst. Och tyvärr är deras enda rätta hjälp på en psykiatrin.. Jag vill ha en förändring och jag tänker inte ge upp för andra människor, jag tänker kämpa för allas rätt för att få den hjälp dom förtjänar. Ingen aldrig någonsin borde behöva begrava sin nära på grund av depression, när det faktiskt finns hjälp att få innan de går så långt.