Ärligt jag vet inte vart jag ska börja. Jag har flera dagar försökt skriva ett bra och meningsfullt inlägg om min fredag. Men det har tyckts vara svårare än jag trott. Tror inte att någon alls förstår min kärlek till detta band, det är en kärlek som går tillbaka tills då jag precis fått min första CD-spelare. Jag minns det som om det vore igår, den var knalblå, verkligen lös om den, men jag visste inte riktigt vad jag skulle spela på den. Jag kunde ha tagit någon av mammas cd-skivor, men jag valde att gå ner på biblioteket där man på den tiden kunde låna skivor veckovis. Den första skivan som fick följa med mig hem var Vapen & ammunition med Kent. Anledningen till de var för att den första låt jag hörde med dom var Kärleken väntar på MTV, jag föll direkt.
Men jag ska inte ljuga, jag har inte alltid lyssnat på dom, haft perioder i livet där det har varit annan musik som gällt. Samtidigt har jag alltid hittat tillbaka till dom till och från genom min uppväxt. De har alltid funnits där på ett hörn. Så ja för mig är Kent så mycket mer än bara ett band, de har betytt otroligt för mig genom åren. Så hur reagerade jag på när jag fick höra att dom skulle gå i graven? Jag blev förkrossad, kunde inte tro att det var sant. Ska mitt absoluta favorit band lägga ner och jag har aldrig fått se dom live? Ja det var många tankar som cirkulera genom mitt huvud. Men det första jag gjorde när jag fick detta besked, var att snöra på mig dojjorna, sätta på kent i hörlurarna och ta en lång promenad på min favoritplats nere vid sjön. Det var mitt sätt att smälta och hylla dom.
Sedan kom dagen då Kent släppte biljetterna till deras avskedsturne, jag satt bänkad framför datorn. Livrädd att jag inte skulle vara en av dom som skulle få ta farväl. Satt över en timma på helspänn och väntade på att nedräkningen skulle sluta och biljetterna låg ute. Lyckan blev total, jag lyckades få tag i två biljetter. Ståplatser dessutom, jag kunde inte vara mer lycklig där och då. Nu var det bara väntan kvar, den eviga väntan men som på något vis gick otroligt mycket snabbare än jag kunnat tro.
Samtidigt har nog inte än idag efter konserten smällt alltihop, står fortfarande som ett frågetecken och har svårt att förstå att det är över, vem ska nu hjälpa mig genom ångest och lyckorus i framtiden? Ingen annan förstår mig så bra som Kent, och dom vet inte ens om det...Ja det är svårt att sätta ord på allt. Men de gav mig verkligen det bästa avslut jag kunnat få. Det var tårar, skratt och ett enormt lyckorus att få stå där längst fram på den bästa konsert i hela mitt liv. Sedan att Jocke Berg personligen gav mig en ros och tog min hand fulländade hela kvällen, jag var i himlen. Jag hade inte kunnat önska något mer från dom, de gav mig allt plus hur mycket mer som helst.
Finns så mycket mer att säga men jag nöjer mig här.
All min kärlek till er Kent!
0 kommentar(er)
